iminkartongbox

Kvinnor. Jag vet inte var jag ska börja, om jag ska börja eller om jag orkar överhuvudtaget. Om det är för att jag spenderade natten dubbelvikt i baksätet på en kall och sunkig bil eller om vardagen kom ikapp mig, men bitterheten sjunker in som ett stolpskott i övertid (sport... manligt). Tydligen så kan kvinnor bete sig precis hur dom vill, när dom vill och ingen bryr sig egentligen. För dom är kvinnor. Och vi vill ju alla ha en kvinna att hålla om när mörkret faller in, eller hur? Egentligen borde jag avskärma mig från alla mina kvinnliga bekanta, men som den knarkare man är så hamnar man likt förbannat i skiten och mår dåligt. Det ironiska är att det bara är dryga kvinnor som överhuvudtaget visar något intresse, har kommit fram till att det inte är bra för min... kvinnosyn.

Det tragiska är att jag inte har någon tragisk upplevelse att grunda mina värderingar på. Men många idioter små får Ola att bli bitter och cynisk och så. Sucks to be me, sucks to be he.

1928 inträffade en materiellt svår bilolycka på riksvägen mellan Örkelljunga och Åsljunga. Det var en Örkelljungabo som körde på en köpman från Skånes Fagerhult. Vid den efterföljande rättegången i Klippan sades det att Örkelljungabon som var orsak till olyckan fick en förmildrande dom då han hade druckit brännvin och därför hade svårt med att styra.

Citat ur en körkortsbok årgång 1920;
"De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av betydelse. Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen. Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej helt sällan koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är intet sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar."

Jag sviker mina ideal, jämnt och ständigt. Varje gång är det en ny spegelbild som reflekteras, kan inte annat än att hoppas att någon dag jag känner annat än hopplöshet. Jag borde skriva något vettigt, jag känner pressen. Jag känner prestationsångesten. Det värsta som kunde hända hände, folk läste min blogg.

Mina tankar har svårt att samla sig på ett ställe länge nog för mig att kunna projicera dom till något som inte... suger.

Stockholm flyter på. Gråa, opersonliga klumpar av människor överallt jag tittar, det smittar av sig. Jag borde bege mig, kan inte stanna för länge på samma ställe. Telefonen ringer, orken finns inte att svara. Hoppas det var någon viktig.

Och så sitter man i en sliten soffa med skägget i inboxen och undrar var verkligheten tog vägen. Inte hann man se Alice i Underlandet innan hon åkte hem, knappt ett hej då fick man. Men det finns större saker i livet än att ha bråttom att bli vuxen (vilket i sig är att ha bråttom att... dö). Men efter solsken kommer sidvindar som dom säger, och för att kittla min äventyrsmuskel så bestämde jag mig för att fly till Polen på måndag. Ett lite lagom impulsivt beslut som jag och Funky-G (man kan bara älska polackernas smeknamn) tog i rökrummet på jobbet i tisdags att jag skulle med honom hem och gå på bröllop. Men visst, att skynda hem till vardagen och bli ekonomiassistent låter ju... kul det med.

För snart sitter jag själv där och förbarmar mig över förlorad ungdom. Då är det tur att man, en gång i sitt liv, iaf fick vara med om ett riktigt polskt bröllop.

Fast vem bryr sig om bröllop, polacker och slitna soffor egentligen? I dagarna så ska dom försöka styrka/motbevisa Big Bang-teorin. Ganska fantastiskt att vi kommit så långt att vi kan ta reda på hur tid, rum, allt och ingenting uppkom. Och med "vi" menar jag förstås mig själv och alla andra stora tänkare som sitter i soffor dagarna i ända och gör absolut ingenting.

Idag blev det höst. Men det kommer alltid en lastbil till. Krabborna får vänta tills morgondagen. Idag är det söndag.
En kopp te för att le. En kopp te för att göra dig hel. En kopp te är aldrig fel. Gör din del, drick en kopp till.

Ibland känner man sig bara så oälskad och ensam. Man blir så förvirrad av sina drömmar att man glömmer bort sig själv i verkligheten, och medans vissa rusar fram mot vuxenlivet sitter man fortfarande kvar i soffan och spelar Mario Kart. Ångesten kan ta till ordentligt såhär på ålderns höst. Alla dessa tankar och känslor som vimlar runt i mitt inre, det blir bara tomt till slut. Oändligheten expanderar till ingenting. Kärleken gav man upp för längesen. Dom sockersöta kärlekslåtarna på radion låter väldigt... otroliga. En orolig känsla i mitt hjärta. I min hjärna. Kanske hade pappa rätt att bara sorgsna människor odlar skägg.

Trist om det var meningen att jag skulle rädda mig själv i slutändan.