iminkartongbox

Jag sviker mina ideal, jämnt och ständigt. Varje gång är det en ny spegelbild som reflekteras, kan inte annat än att hoppas att någon dag jag känner annat än hopplöshet. Jag borde skriva något vettigt, jag känner pressen. Jag känner prestationsångesten. Det värsta som kunde hända hände, folk läste min blogg.

Mina tankar har svårt att samla sig på ett ställe länge nog för mig att kunna projicera dom till något som inte... suger.

Stockholm flyter på. Gråa, opersonliga klumpar av människor överallt jag tittar, det smittar av sig. Jag borde bege mig, kan inte stanna för länge på samma ställe. Telefonen ringer, orken finns inte att svara. Hoppas det var någon viktig.