iminkartongbox

Och när solen har lagt sig som ett täcke över ännu en sensommardag så är det med ett lugn i kroppen jag inser att vardagen inte är så långt borta trotsallt. Vardagen och svala höstnätter. Synd att ensamheten är som värst hemma, hemma där man egentligen inte borde vara ensam. Förmågan att fastna vid folk väldigt snabbt har varit ett nödvändigt ont för mig dom senaste åren, men aldrig hemma - bara borta. En parad i min ära vore på sin plats när jag återvänder hem tycker jag... Men för tillfället får jag nog nöja mig med en mörk och bitter melodi i tystnadens enkla boning.