iminkartongbox

"When you're in a town like this all covered with smoke, you forget that there's a world outside. Nothing amazing happens here. And you get used to that, used to a world where everything is ordinary. Every day we spend here is like a whole lifetime of dying slowly."

Idag sa Jocke upp sig och åkte hem (tro mig, full förståelse från min sida). Jag läste ut 'The Looking Glass Wars' (helt okej bok förövrigt) och somnade ungefär vid samma tillfälle som aset hade lämnat mig.

Lite dystert att vakna upp och inse att man är ensam mot alla världens polacker, mp3-spelaren pajat och ångesten från att sitta o vänta på provsvar från doktorn. Jag mot världen.

Det känns som om jag tappar livsgnistan. Varje dag sliter ner mig lite mer, varje dag blir det lite värre. Den där klumpen i hjärtat, den svarta klumpen, väger tyngre och tyngre för varje sekund jag spenderar på denna ö. Jag ser inte riktigt målet på min färd... men som de sägs, det är resan som är mödan värd.

"He hides who he really is and pretends to be someone else forever. So in time he becomes that person, so his lie becomes the truth, see? He transcends the mask. Well, don't you get it? That's how he finds happiness. That's pretty good, right?"